1824-1898 French Pierre Puvis de Chavannes Art Galleries Born in Lyons on Dec. 14, 1824, Pierre Puvis de Chavannes belonged to the generation of Gustave Courbet and ??douard Manet, and he was fully aware of their revolutionary achievements. Nevertheless, he was drawn to a more traditional and conservative style. From his first involvement with art, which began after a trip to Italy and which interrupted his intention to follow the engineering profession that his father practiced, Puvis pursued his career within the scope of academic classicism and the Salon. Even in this chosen arena, however, he was rejected, particularly during the 1850s. But he gradually won acceptance. By the 1880s he was an established figure in the Salons, and by the 1890s he was their acknowledged master. In both personal and artistic ways Puvis career was closely linked with the avant-grade. In the years of his growing public recognition, when he began to serve on Salon juries, he was consistently sympathetic to the work of younger, more radical artists. Later, as president of the Societe Nationale des Beaux-Arts - the new Salon, as it was called - he was able to exert even more of a liberalizing influence on the important annual exhibitions. Puvis sympathy to new and radical artistic directions was reflected in his own painting. Superficially he was a classicist, but his personal interpretation of that style was unconventional. His subject matter - religious themes, allegories, mythologies, and historical events - was clearly in keeping with the academic tradition. But his style eclipsed his outdated subjects: he characteristically worked with broad, simple compositions, and he resisted the dry photographic realism which had begun to typify academic painting about the end of the century. In addition, the space and figures in his paintings inclined toward flatness, calling attention to the surface on which the images were depicted. These qualities gave his work a modern, abstract look and distinguished it from the sterile tradition to which it might otherwise have been linked. Along with their modern, formal properties, Puvis paintings exhibited a serene and poetic range of feeling. His figures frequently seem to be wrapped in an aura of ritualistic mystery, as though they belong in a private world of dreams or visions. Yet these feelings invariably seem fresh and sincere. This combination of form and feeling deeply appealed to certain avant-garde artists of the 1880s and 1890s. Although Puvis claimed he was neither radical nor revolutionary, he was admired by the symbolist poets, writers, and painters - including Paul Gauguin and Maurice Denis - and he influenced the neoimpressionist painter Georges Seurat. During his mature career Puvis executed many mural paintings. In Paris he did the Life of St. Genevieve (1874-1878) in the Panth??on and Science, Art, and Letters (1880s) in the Sorbonne. In Lyons he executed the Sacred Grove, the Antique Vision, and Christian Inspiration (1880s) in the Mus??e des Beaux-Arts. He painted Pastoral Poetry (1895-1898) in the Boston Public Library. These commissions reflect the high esteem with which Puvis was regarded during his own lifetime. Among his most celebrated oil paintings are Hope (1872) and the Poor Fisherman (1881). He died in Paris on Oct. 10, 1898.  Related Paintings of Pierre Puvis de Chavannes :. | Young Girls by the Sea | Young Girls on the Edge of the Sea | Magdalena | Mad Woman at the Edge of the Sea | The Poor Fisherman |
Related Artists:
Milton William Hopkins
American , b.1789 d.1844
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Charles-Amedee-Philippe van Loo
(25 August 1719 -15 November 1795) was a French painter of allegorical scenes and portraits. He studied under his father, the painter Jean-Baptiste van Loo, at Turin and Rome, where in 1738 he won the Prix de Rome, then at Aix-en-Provence, before returning to Paris in 1745. He was invited to join the Academie Royale de Peinture et de Sculpture in 1747, and that year he married his cousin Marie-Marguerite Lebrun, daughter of the painter Michel Lebrun (died 1753). Among his brothers were the painters François van Loo (1708-1732) and Louis-Michel van Loo (1707-1771).